Vi testar bancykling

Träningstips 4 Mar 2013

I ett industriområde i utkanten av Falun hittar vi Sveriges enda velodrom. Cycling Plus åkte dig för att testa det här med bancykling och se om det är något som är lämpligt att komplettera utomhuscyklingen med.
Vi träffar Johan Carelle som berättar att han och Yrkesakademin (YA) tog över velodromen 2011 efter att den hade gått i konkurs bara ett år efter att den byggdes. På velodromen som är byggd inne i en gammal fabrikslokal där det en gång i tiden tillverkades hjulaxlar till Scanias lastbilar rullar det idag betydligt lättare hjul. Lokalen är väl utnyttjad och banan går bokstavligt talat längs med väggarna.
Det första som slår mig är hur branta väggarna är i kurvorna, och min spontana tanke är: ”Det måste väl ändå vara omöjligt att cykla i den lutningen”. Johan berättar senare att de flesta som kommer in i till velodromen tänker samma tanke, och att det lutar ordentligt bekräftar också Johan när han berättar att den maximala lutningen i kurvorna är 50 grader. Men Johan lugnar mig också med att det inte krävs högre hastighet än 20-22 km/h för att inte falla ner.

Cykelkurs
Det första man måste göra för att få cykla i velodromen är att gå en grundkurs som varar cirka 4 timmar. Då får man först en teoretisk genomgång där Johan berättar lite om bancykling i allmänhet och hur det fungerar på velodromen i Falun. Han berättar också vilka regler som gäller och hur man skall göra när man cyklar velodrom. Han berättar också hur de lite speciella cyklarna fungerar. Alla cyklar på velodromen är så kallade fixies, det vill säga att baknavet inte är något frinav utan om bakhjulet snurrar så snurrar också pedalerna.
Efter genomgången är det dags att prova ut cykeln. Cykeln är alltså helt avskalad och består bara av en ram, två hjul, två pedaler, en sadel och ett styre. Bromsar, växlar, bromshandtag, skärmar och annat onödigt saknas helt. Oavsett om man går grundkursen eller är rutinerad bancyklist med årskort på velodromen ingår alltid lånecykel, pedaler och hjälm i priset. Men det är ändå många som har sina egna bancyklar och det finns gått om plats att förvara cykeln ovanför själva velodromen.

När vi hittat en cykel som passar och tillhörande skor och hjälm är det dags att ge sig ut på banan. Vi börjar i ett lugnt tempo och håller oss i säkerhetszonen innanför själva banan. Efter några varv när vi vant oss vid fixiecykeln och känt hur den fungerar går vi ut ett steg till det blå bandet. Här lutar det 16 grader runt hela banan. Vi kör några varv för att känna på hur det är att köra på ett lutande underlag innan vi börjar gå upp lite högre på raksträckorna för att känna på hur det är att köra upp och nerför lutningen. När även detta känns tryggt är det dags att ta första kurvan uppe i banan.

Uppåt väggarna
Hjärtat bultar lite extra, men Johan säger till mig att lägga mig en cykellängd bakom honom och bara följa hans spår. Första kurvan är lite obehaglig men redan när jag går in i andra svängen känner jag mig tämligen säker och det är bara att susa på. Det är ganska lätt att komma upp i hastighet, även om det inte blir samma fartkänsla som utomhus eftersom du inte får så många synintryck som sveper förbi. Men ganska snart både hör och framför allt känner jag i ögonen att det nog går ganska snabbt. Johan uppskattar vår fart till cirka 40 km/h och då tyckte jag inte ens att jag tog i, men det är kanske bäst att tillägga att jag då låg i rätt fint drag bakom Johan. Som avslutning på passet kör jag några varv i fri fart och trycker på så hårt jag kan, och konstaterar ganska snabbt att de snäva kurvorna, den racingbetonade sittställningen och det snabba underlaget triggar mig att pressa mig riktigt hårt. Det tar inte många varv på den 190 meter långa banan innan jag känner den bekanta brännande känslan i låren. Här går det definitivt att köra sig riktigt trött om man vill. Och det går att köra riktigt fort. Banrekordet på ett varv med flygande start är på över 60 km/h. På internationella banor som är lite längre och därmed inte ha fullt så snäva kurvor går det köra ännu snabbare berättar Johan.

Ger mersmak
Vi nöjer oss med grundkursen och lämnar Falun bakom oss men vi känner redan några timmar efter att vi lämnat banan att vi vill tillbaka igen och köra mer och snabbare. Velodromcykling är inte bara rolig och fartfylld träning, det är också en mycket bra träningsform för utecyklisten. Något som inte minst bevisas av världsåkare som t.ex. Bradley Wiggins som startade sin karriär som banåkare. Bland de svenska cyklisterna som syns frekvent på banan är bland annat Isabell Söderberg som har som klar och uttalad målsättning att ha en medalj med sig hem från OS i Rio, och Felix Beckeman, EM-guldmedaljör på 4X. Träningstillfällena går inte heller klaga på – banan är öppen sju dagar i veckan och de flesta dagar finns flera pass att välja mellan. Dessutom krävs det inte mycket förkunskap och du behöver inte vara en speciellt snabb cyklist för att kunna ha roligt och träna på banan. Klarar du hålla en snittfart på plan väg på 23-25 km/h så klarar du även av att köra bana, berättar Johan.

Varför inte testa du också. Kika in på www.velodromen.se och boka in din grundkurs så fort du bara kan. Grundkursen går varannan lördag, och är ni mer än fem stycken som kommer samtidigt kan Johan köra en specialkurs bara för er.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.