Bonk-i-väggen

9 Aug 2014

I dag var jag med om en intressant klubbrunda. Har inte kört så mycket med klubben under sommaren, men tyckte det kändes fint i torsdags när vi körde backe + distans. Fixade mellangruppen utan större problem, trots att vi höll högt tempo även mellan backarna. På 101:an på hemvägen, när alla hade målsnörevittring, låg vi länge i 45 km/h eller däromkring. Det kändes såklart, men gick bra.

I dag stod lördagsrunda, 15 mil, på schemat. Vår vanliga härförare Leif var bortrest, så kanske var det därför det blev lite vilda västern. De första milen snittade vi snudd på 34 km/h. Jag kände redan från början av torsdagens övningar i benen, så förstod att det skulle bli till att kämpa för min del. Hängde med hyfsat till Blentarp där vi fikade. Gick varvet runt, men drog nästan inget.

När vi startade igen efter fikat trodde jag att Smaksaks goda kaffe och kardemummaknuta skulle ha gjort mig lite piggare  – men icke! Det gick helt enkelt liiiite för fort. Jag brukar aldrig ge mig bara för att ”jag inte pallar”, för att det känns för jobbigt, men så fort vi började cykla igen misstänkte jag att det kanske helt enkelt inte skulle gå. I alla fall inte så länge det inte hjälpte att hojta att folk skulle tagga ner och dra ner tempot lite. La mig i svansen tillsammans med en eller ett par andra som också var trötta, men det är möjligt att det var just det som knäckte mig. Vinden var hård och landskapet böljande – när fronten av klungan spurtade på igen efter ett krön var vi där bak fortfarande på väg upp, så det blev till att hämta igen luckor hela tiden.

Jag började komma efter i backarna, och nånstans runt 8-9 mil, i en av alla backar, märkte jag att jag inte bara flåsade hårt, utan faktiskt cyklade där och hulkade och bölade! En ren fysisk reaktion – aldrig varit med om det tidigare, men nån gång ska vara den första. Nu vet jag i alla fall att jag inte gav mig förrän jag började böla! :) Mycket intressant.

Jag sa till klungan att jag tänkte släppa, men fick sällskap av Håkan till Häckeberga, och därefter av Jimmy till Bara, sedan själv till Malmö. Drog ner lite i tempo – och vips, så gick det hur bra som helst igen! Låg inte bakom något hjul, utan vi cyklade och snackade, men kunde ändå hålla helt okej tempo. Kom hem med drygt 12 mil och nästan 31 km/h i snitt (ja, rundan syns väl här till höger i flödet). Intressant var att sedan konstatera att klungan som drog iväg bara hade nån kilometer högre snitt när de kom hem (fast de körde iofs två-tre mil till, men ändå). Kan inte låta bli att tänka att vi med lite disciplin i körningen hade kunnat få med alla hem, utan att tappa nåt nämnvärt i medelfart. Ja ja, nåt att ta upp på ett klubbmöte antar jag. Vet själv hur svårt det kan vara att hålla igen nån kilometer eller två när man själv känner sig stark.

Ja, det var mycket om en enkel liten lördagsrunda, men jag blev så fascinerad över vad som hände fysiskt och mentalt. Känner mig nöjd med rundan ändå, eftersom det kändes så lätt att komma igen så fort jag fick köra en gnutta lugnare, och jag kände mig inte vek eller dålig på slutet. The near-bonking experience var också väldigt intressant.

När jag kom hem fick jag lön för mödan – en medalj av Sally och meddelandet att jag hade vunnit Tour  de France. De´ ni!