En blogg om tidningar, cykling och träning i största allmänhet

En riktig skittidning

17 Feb 2015

Idag har det senaste numret av Svenska Cycling Plus nått butikshyllorna och redan är planeringen för nästa nummer i full gång. Faktum är att mycket av materialet till nästa nummer redan är klart.

Resan från den första planeringen till att tidningen står i butik tar runt två månader, men vissa delar, framför allt testerna, är redan planerade för hela året.

Bakom kulisserna sker en hel del arbete som man aldrig tänker på. Ett av del roligaste men också svåraste delarna under produktionen är när man ska välja ut vilka artiklar som ska vara med i tidningen. Att få välja och vraka mellan olika artiklar och idéer (många artiklar stannar på idéstadiet) för att sätta ihop en tidning som vi tror att så många som möjligt av alla er cyklister därute ska känna att ni vill läsa och har glädje av mer än en gång.

SkittidningNär urvalet av artiklar är gjort ska allt planeras in på olika sidor, och det är verkligen som att lägga ett pussel. De flesta artiklar har en lämplig sidmängd, annonser ska helst hamna på de sidor som annonsörerna önskar och till slut ska tidningen hamna på exakt 116 sidor (eller ibland 132 sidor). Det går inte att det slutar på varken 115 eller 117, utan exakt 116 måste det bli, annars blir det pannkaka i tryckeriet. Dessutom ska ju tidningen innehålla lagom delar med träningstips, tester, mektips och så vidare. Det är inte alldeles ovanligt att man får gå tillbaka och byta ut någon artikel mot en längre eller kortare, och den utbytta artikeln får då antingen kasseras, eller läggas på hyllan till nästa nummer.

Vårt mål är i alla fall i slutänden att få till en tidning som du som läsare tycker är intressant och läsvärd. Vårt mål är att du ska kunna plocka fram tidningen om och om igen och fortfarande hitta intressanta artiklar som du inte läst. En läsarundersökning som vi gjorde under 2014 visade att ni läsare i genomsnitt spenderar närmare en timme på att läsa varje nummer av Svenska Cycling Plus. Det är betydligt mer än genomsnittet för liknande tidningar i allmänhet och visar också på att vi är på rätt väg – vi ger valuta för pengarna. Eller som en läsare avslöjade när jag träffade honom på en träning i höstas – ”Jag har tidningen på dass – jag kan ju skita hur många gånger som helst, och ändå finns där kvar att läsa…”

Idag har det senaste numret av Svenska Cycling Plus nått butikshyllorna och redan är planeringen för nästa nummer i full gång. Faktum är att mycket av materialet till nästa nummer redan är klart.

Resan från den första planeringen till att tidningen står i butik tar runt två månader, men vissa delar, framför allt testerna, är redan planerade för hela året.

Bakom kulisserna sker en hel del arbete som man aldrig tänker på. Ett av del roligaste men också svåraste delarna under produktionen är när man ska välja ut vilka artiklar som ska vara med i tidningen. Att få välja och vraka mellan olika artiklar och idéer (många artiklar stannar på idéstadiet) för att sätta ihop en tidning som vi tror att så många som möjligt av alla er cyklister därute ska känna att ni vill läsa och har glädje av mer än en gång.

SkittidningNär urvalet av artiklar är gjort ska allt planeras in på olika sidor, och det är verkligen som att lägga ett pussel. De flesta artiklar har en lämplig sidmängd, annonser ska helst hamna på de sidor som annonsörerna önskar och till slut ska tidningen hamna på exakt 116 sidor (eller ibland 132 sidor). Det går inte att det slutar på varken 115 eller 117, utan exakt 116 måste det bli, annars blir det pannkaka i tryckeriet. Dessutom ska ju tidningen innehålla lagom delar med träningstips, tester, mektips och så vidare. Det är inte alldeles ovanligt att man får gå tillbaka och byta ut någon artikel mot en längre eller kortare, och den utbytta artikeln får då antingen kasseras, eller läggas på hyllan till nästa nummer.

Vårt mål är i alla fall i slutänden att få till en tidning som du som läsare tycker är intressant och läsvärd. Vårt mål är att du ska kunna plocka fram tidningen om och om igen och fortfarande hitta intressanta artiklar som du inte läst. En läsarundersökning som vi gjorde under 2014 visade att ni läsare i genomsnitt spenderar närmare en timme på att läsa varje nummer av Svenska Cycling Plus. Det är betydligt mer än genomsnittet för liknande tidningar i allmänhet och visar också på att vi är på rätt väg – vi ger valuta för pengarna. Eller som en läsare avslöjade när jag träffade honom på en träning i höstas – ”Jag har tidningen på dass – jag kan ju skita hur många gånger som helst, och ändå finns där kvar att läsa…”

En julkalender tar form

25 Nov 2014

Den senaste veckan har jag jobbat mycket med att sätta ihop en riktigt trevlig julkalender till er läsare.

Tillsammans med ett flertal sponsorer kommer vi att kunna erbjuda Sveriges cykligaste julkalender.

Varje dag, från den 1 december fram till julafton kommer vi att presentera en ny produkt som du kan vara med och vinna. Totalt har vi priser värda långt över 30 000 kronor.

Vill du bli påmind när vi öppnar första luckan är det bara att registrera din mailadress på www.cyclingplus.se/julkalender.

Den senaste veckan har jag jobbat mycket med att sätta ihop en riktigt trevlig julkalender till er läsare.

Tillsammans med ett flertal sponsorer kommer vi att kunna erbjuda Sveriges cykligaste julkalender.

Varje dag, från den 1 december fram till julafton kommer vi att presentera en ny produkt som du kan vara med och vinna. Totalt har vi priser värda långt över 30 000 kronor.

Vill du bli påmind när vi öppnar första luckan är det bara att registrera din mailadress på www.cyclingplus.se/julkalender.

Är SCF medvetet anonyma?

1 Jul 2014

I helgen avgjordes SM för landsvägscyklisterna. Har du sett, läst eller hört något om det i de stora medierna? Nej, jag kunde nästan gissa det. Den enda cykelnyheten som nått den stora massan den sista veckan är Gustav Larssons olycka. Är intresset för cykel så svalt bland svenskarna? Ja och nej, cykelsporten har ju fullkomligt exploderat de sista åren, och även om de flesta av de nya cyklisterna nog är mer intresserade av sin egen cykling så tror jag nog ändå att man är lite nyfiken på vem som faktiskt är svensk mästare i den idrott som man håller på med.

Vad är då orsaken till att cykelsporten och cykel-SM får så lite publicitet? Jag tror mycket handlar om att välja om man vill synas eller inte synas. Dagens sportredaktioner är starkt nedbantade, samtidigt som utbudet av idrottsgrenar att bevaka blir större för varje år. Det gör att de flesta redaktioner inte har möjligheter att aktivt söka efter information att skriva om (i alla fall så länge det inte handlar om de riktigt stora idrotterna fotboll och hockey). Därför måste idrotten själva hjälpa redaktionerna och berätta att de finns. Enklaste sättet är att skicka en pressrelease, ju mer information som finns med i den, ju större är chansen att man får en artikel. Det minsta man kan begära är att i alla fall resultaten finns tillgängliga kort efter tävlingen.

När det gäller SM helgen i Götene så vet jag inte ifall SCF (Svenska Cykelförbundet) har lagt ut allt ansvar för publicitet på arrangören, men oavsett vilket måste det vara SCF:s ansvar att se till att SM får så mycket publicitet som möjligt. Nu verkar detta ha fallerat totalt. Som en jämförelse kan vi ta vårt grannland Danmark som också avgjorde de danska mästerskapen i helgen som gick.

Trots att vår redaktion ligger i Sverige, vi bevakar inte dansk cykling och vi har inte aktivt sökt information om dansk cykling har vi inför och under de danska mästerskapen fått inte mindre än sex pressreleaser om mästerskapen. Hur många har skickats ut från svenska förbundet (eller arrangören av SM) – just det INGEN.

Om man som sportjournalist på de stora tidningarna ändå lyckats få reda på att det faktiskt avgörs ett SM och försöker ta reda på hur det gick är inte heller SCF:s hemsida någon större informationsspridare. Från tävlingens mest intressanta lopp (Ja, tyvärr tjejer, jag skulle nog vilja kalla herrarnas linje som mest intressant, inte för att det är killar som kör utan snarare för att det bjöd i alla fall på viss dramatik) finns fortfarande idag tisdag inte en rad att läsa om resultatet på förbundets hemsida. Letar man lite så hittar man faktiskt en länk till Sveriges Radio där man kan se att Olsson var spurtsnabbast i Götene. Men då måste man faktiskt veta att SM gick i Götene för att förstå att den länken faktiskt handlar om SM.

Nej, svenska cykelförbundet och svenska cykelarrangörer, vill ni synas måste ni göra er synliga. Det räcker inte att sitta gömda på ett kansli och vänta på att någon av våra stjärnor ska krascha för att hoppas på att få en rubrik i dagspressen.

I helgen avgjordes SM för landsvägscyklisterna. Har du sett, läst eller hört något om det i de stora medierna? Nej, jag kunde nästan gissa det. Den enda cykelnyheten som nått den stora massan den sista veckan är Gustav Larssons olycka. Är intresset för cykel så svalt bland svenskarna? Ja och nej, cykelsporten har ju fullkomligt exploderat de sista åren, och även om de flesta av de nya cyklisterna nog är mer intresserade av sin egen cykling så tror jag nog ändå att man är lite nyfiken på vem som faktiskt är svensk mästare i den idrott som man håller på med.

Vad är då orsaken till att cykelsporten och cykel-SM får så lite publicitet? Jag tror mycket handlar om att välja om man vill synas eller inte synas. Dagens sportredaktioner är starkt nedbantade, samtidigt som utbudet av idrottsgrenar att bevaka blir större för varje år. Det gör att de flesta redaktioner inte har möjligheter att aktivt söka efter information att skriva om (i alla fall så länge det inte handlar om de riktigt stora idrotterna fotboll och hockey). Därför måste idrotten själva hjälpa redaktionerna och berätta att de finns. Enklaste sättet är att skicka en pressrelease, ju mer information som finns med i den, ju större är chansen att man får en artikel. Det minsta man kan begära är att i alla fall resultaten finns tillgängliga kort efter tävlingen.

När det gäller SM helgen i Götene så vet jag inte ifall SCF (Svenska Cykelförbundet) har lagt ut allt ansvar för publicitet på arrangören, men oavsett vilket måste det vara SCF:s ansvar att se till att SM får så mycket publicitet som möjligt. Nu verkar detta ha fallerat totalt. Som en jämförelse kan vi ta vårt grannland Danmark som också avgjorde de danska mästerskapen i helgen som gick.

Trots att vår redaktion ligger i Sverige, vi bevakar inte dansk cykling och vi har inte aktivt sökt information om dansk cykling har vi inför och under de danska mästerskapen fått inte mindre än sex pressreleaser om mästerskapen. Hur många har skickats ut från svenska förbundet (eller arrangören av SM) – just det INGEN.

Om man som sportjournalist på de stora tidningarna ändå lyckats få reda på att det faktiskt avgörs ett SM och försöker ta reda på hur det gick är inte heller SCF:s hemsida någon större informationsspridare. Från tävlingens mest intressanta lopp (Ja, tyvärr tjejer, jag skulle nog vilja kalla herrarnas linje som mest intressant, inte för att det är killar som kör utan snarare för att det bjöd i alla fall på viss dramatik) finns fortfarande idag tisdag inte en rad att läsa om resultatet på förbundets hemsida. Letar man lite så hittar man faktiskt en länk till Sveriges Radio där man kan se att Olsson var spurtsnabbast i Götene. Men då måste man faktiskt veta att SM gick i Götene för att förstå att den länken faktiskt handlar om SM.

Nej, svenska cykelförbundet och svenska cykelarrangörer, vill ni synas måste ni göra er synliga. Det räcker inte att sitta gömda på ett kansli och vänta på att någon av våra stjärnor ska krascha för att hoppas på att få en rubrik i dagspressen.

Rapport från Eddy Merckx Gran Fondo

8 Jun 2014

Jag är just nu i Italien och har precis kommit tillbaka till hotellrummet efter en underbar men mycket tuff dag på cykeln. Såväl benen som huvudet värker lite grann, på det där sköna utmattade sättet, men var gör väl det när man haft en underbar dag på cykeln. Men vi tar det från början.

För några månader sedan fick jag en inbjudan till Eddy Merckx Gran Fondo vid Gardasjön i norra Italien. Det lät som en trevlig upplevelse och jag hoppade på. Loppet skulle vara drygt 130 km, så jag tyckte inte att det borde vara några problem. Flygbiljetter bokades och jag körde något längre motionslopp på hemmaplan för att förbereda mig för distansen.

I onsdags, två dagar innan avresa, berättar jag för några andra vänner om min planerade resa, varpå de, som tydligen varit vid Gardasjön tidigare, frågar om det inte är rätt kuperad banan då? Jag svarar att jag inte tror det, eftersom jag uppfattat det som att loppet går runt sjön. Men för att vara säker går jag ändå in och kollar på loppets hemsida… Aj då. Loppet går inte alls RUNT sjön, men det går i omgivningarna av sjön, och där är det kuperat. Inte mindre än 2879 höjdmeter ska avverkas fördelat på tre större klättringar och en lite mindre. Högsta punkten är 1309 möh. Lite haft panikartat kastar jag in ett backintervallpass under torsdagen, men om det egentligen spelar någon roll mer än mentalt tvivlar jag på.

 

Eddy Merckx Gran Fondo
2900 förväntansfulla cyklister väntar på start.

Idag så var det alltså dags. Klockan åtta rullade vi in i startfållan och bara ett par meter framför oss står Kannibalen själv, världens genom tiderna bästa cyklist – Eddy Merckx. Betydligt äldre, och framför allt rundare än när ha tog sina fantastiska 525 segrar under slutet av 60-talet och 70-talet, men det var ändå HAN. Lite starstruckvarning och gåshud, men en mycket häftig upplevelse. Målet fick väl ändå vara att komma före honom… Något som skulle visa sig inte bli så svårt.

Nedräkningen börjar och klockan 8.30 (nästan i alla fall, vi är ju trots allt vid Medelhavet, så några minuter senare var det nog) går starten. Vi ligger långt fram och bakom oss rullar 2900 cyklister iväg, alla på en gång. Första kilometerna går med masterstart och bilen kör onödigt ryckigt, även för oss som ligger bara några meter bakom den. De länge bak i klungan måste haft ett mindre h-lvete de första kilometrarna innan fältet släpptes iväg.

 

Eddy Mercks Gran Fondo
Idag är det något lättare att hålla Eddy Merckx hjul än det var under hans storhetsdagar för runt 40 år sedan.

När masterbilen lämnar oss och det blir ”fri fart” börjar det genast hända saker. Banan går lätt utför och det är lite medvind, och trots att min Garmin visar konstanta hastigheter över 50 km/h är jag bland de långsammaste runt omkring mig. Italienarna kan köra fort, och de verkar inte vara rädda för att krascha. Det är riktigt trångt på vägen och hastigheten är som sagt minst sagt hög. Riktigt långsammast är jag dock inte, för snart kommer jag ikapp en liten rund gubbe i gul jersey, en rygg jag sett tidigare – Eddy. Jag lägger mig lite bakom, njuter av stunden av att ligga på mästarens hjul, halar upp kameran och tar någon bild, och sedan kör jag om honom och lämnar honom bakom mig.

Första klättringen kommer efter en dryg mils körning, en mil som gått betydligt fortare än jag räknat med, och trots att jag nog inte varit under 40 km/h sedan bilen släppte fältet har jag nog blivit omkörd av minst 200 cyklister. I klättringen blir det dock betydligt lugnare tempo, och jag inser att den genomsnittlige Italienaren kör hårt på flacken, men väldigt lugnt uppför. Jag passerar flera cyklister som jag tidigare sett köra om mig, men redan efter 100 höjdmeter och ett par kilometer är klättringen slut och de sätter ny fart och lämnar fega mig bakom sig.

Tempot är återigen hög, men snart kommer vi in i nästa klättring, en lite mer ordentlig sådan. Efter 25 km är vi uppvärmda och de knappt 300 höjdmeterna på cirka 8 km känns trots allt helt ok, och efter den bjuds vi på en fin utförskörning innan en riktigt slakmota på närmare 5 km förbereder oss för vad som komma skall.

 

Ett lite annorlunda utbud i depåerna. Mycket kakor...
Ett lite annorlunda utbud i depåerna. Mycket kakor…

Inför den tredje klättringen bjuds vi på lite påfyllning i både vattenflaskor och magar. Här är det inga torra, släta bullar som serveras utan mackor, kakor och frukt. Jag gör ett kort stopp och fyller upp mina vattenflaskor inför klättringen. Slakmotan tidigare har fört oss upp genom en underbar dalgång där vi på ena sidan har haft vinodlingar och en forsande bäck. Den andra sidan har bjudit på en brant bergvägg. Men nu är det slut på vinet, och den lätta lutningen. Framför oss tornar berget upp sig och nästa stigning bjuder på 640 höjdmeter över en dryg mils cykling. Det är bara att lägga i den lättaste växeln och börja jobba sig uppför. En kilometer från toppen ligger nästa depå, och eftersom mina båda halvlitersflaskor redan är tomma igen, stannar jag för ännu en påfyllning, och testar även en marmeladmacka.

 

Eddy Merckx Gran Fondo
Selfie från styret på väg uppför.

Uförskörningen som vi bjuds på efter att vi passerat toppen är efterlängtad, men det ska snart visa sig att jag längtar lika mycket till att den ska ta slut. Lutningen känns extrem och pendlar oftast mellan 10-15% och hårnålarna avlöser varandra. Lite feg som jag är, i alla fall jämfört med mina racinggalan Italienska medcyklister, tycker jag att det räcker att hålla 60 km/h på rakorna och runt 30 genom hårnålarna. Inbromsningarna, den höga farten, och en viss anspänning i armarna gör att jag snart känner mig helt slut i både händer, armar och axlar. Men till slut är vi i alla fall nere och några kilometer flack körning väntar. Tempot börjar dras upp i klungan och jag hänger med bland de sista hjulen, då jag inte känner att jag har mer krafter i benen för stunden än att knappt hänga med. Tempot ökar hela tiden och snart får jag reda på varför. Vi börjar närma oss bandelningen och målgången för de som valt den kortare sträckan. Från vår klunga på cirka 25 cyklister är vi bara 8 stycken som viker höger, när de övriga vänder mot det hägrande målet. Vi åtta trampar dock vidare upp genom ännu en fantastisk dalgång, men tempot är nu betydligt lägre, och ingen säger någonting. Vi vet alla vad som är kvar. Loppets sista och definitivt tuffaste stigning upp till San Valentino. Framför oss har vi 1150 höjdmeter som ska klaras av under 15 km cykling. Ännu en gång stannar jag vid depån för att fylla upp vattenflaskorna, det går åt en hel del dricka eftersom termometern visar upp mot 30 grader och solen steker från en molnfri himmel.

Eddie Merckx Gran Fondo
Vyerna som bjöds kunde nästan mäta sig med de Småländska skogarna hemma ;-)

Nu är det dags, agnarna har redan sållats från vetet, nu ska de hårdaste av de hårda väljas ut. Klättringen pendlar konstant runt 10% den första milen, och trots att effektmätaren visar på 250-300 watt kommer jag inte upp i hastigheter mer än 8-10 km/h. Kilometerna känns oändligt långa, men den kraftiga lutningen gör i alla fall att höjdmätaren tickar på hyfsat snabbt. Målet för stigningen är ju trots allt 1305 möh, och det är den som jag siktar på. Exakt en timme efter att jag lämnade den förra depån kommer nästa depå. Det är bara 10 km mellan dem och min snitthastighet den senaste timmen är så långt ifrån den första milen man kan komma. En lång paus, med påfyllnad av alla tänkbara tankar, och även en tömning av blåsan, som nog mer var en undermedveten undanmanöver för att slippa hoppa upp på cykeln igen, då de mängder som svett som jag producerat de senaste timmarna knappast hade lämnat någon vätska kvar att släppa ut den vägen. Till slut fanns dock ingen återvändo, och de fem kvarvarande kilometrarna upp till passet och den vackra byn San Valentino lär inte bli flackar bara för att jag står kvar längre i depån.

Eddy Merckx Gran Fondo
Bara 100 meter kvar till depån, men det tog någon minut…

Upp på cykeln igen och börja trampa. Pausen har gjort benen lite piggare och lutningen är inte längre fullt lika brant, vilket gör att de mitt lidande uppför berget plötsligt är över. Min tanke från början var att stanna på toppen och fira att jag besegrat berget med att ta några fina utsiktsbilder, men utförskörningen kom så snabbt och plötsligt att det inte blev mycket av det. Nu rullar jag istället utför igen, genom ett landskap som känns som Sound of Music. Gröna böljande ängar, små bergsbyar som är precis så pittoreska som man kan önska, och naturligtvis en kyrka i mitten. Dessutom är vägen lagom brant och saknar de skarpa hårnålarna. Jag kan alltså rulla på i drygt 50 km/h och bara njuta av landskapet och känna mig nöjd över att de plågsamma klättringarna är över.

 

Eddy Merckx Gran Fondo
Några av de som gjorde mig sällskap under dagen.

Väl nere på normalnivån igen (ca 150-200 möh) ska det bara vara cirka 20 km kvar till målet, dessutom ska jag förlora ytterligare drygt 50 meter, så jag tänker att de ska blir en rätt lätt avslutning. Det ska dock visa sig att cykelguden inte riktigt håller med. Han har sett till att det blåser en stadig motvind, och den långa stigningen, tillsammans med en lång utförskörning har dragit ut fältet ordentligt och vi är bara några ensamma cyklister väl utspridda längs vägen. Jag kör ikapp någon, men känner att de är för långsamma för att det ska vara lönt att lägga sig på deras hjul, men efter en knapp mil kommer räddningen, en större klunga kommer ikapp mig och jag kan hänga på dem. De som låg i klungan var dock inte speciellt dragvilliga och av de cirka 20 stycken som ligger med är vi inte mer än 6-7 stycken som får göra jobbet längst fram. Men även om tempot är relativt moderat sliter vi rätt hårt i vinden därframme. GPS:en börjar nu närma sig de 135,2 km som det står i programbladet att loppet är och vid en korsning, där vi vänder upp och istället får vinden i ryggen ligger jag först i klungan och gör ett försök till en attack. Jag kör så hårt jag kan och får en lucka och tänker att nu ska jag klämma i de sista två kilometerna som är kvar enligt GPS:en. Över en bro och så passerar jag en skylt där det står en 4 på, men eftersom GPS:en redan har passerat 134 km tänker jag att den måste visa något annat. Benen trummar på, och blir allt stummare, GPS:en fortsätter räkan och jag passerar 135 km också enligt den. Då uppenbara sig nästa skylt… 3 km… och jag inser att antingen visar min GPS fel eller är loppet längre än den angivna distansen. Jag vänder mig om och kan inte se klungan bakom mig, och jag tänker att jag måste härda ut. Jag kan ju inte ge mig nu och falla tillbaka till dem igen, oavsett hur tunga benen känns just nu. Jag trampar på och ser snart 1 km skylten, och bakom mig ser jag nu även klungan, som börjar närma sig. Jag trycker till en sista gång, motvinden är nu tillbaka, men det finns alltid lite krafter kvar när målbanderollen börjar närma sig. Jag svänger runt en korsning och är så trött att jag inte ser det hägrande målet 100 meter framför mig utan håller på att köra in på fel väg och får runda en flaggvakt som nog undrar om jag borde få framföra en cykel egentligen, men jag håller undan för den jagande klungan och i min inre värd känner jag mig som Eddy Merckx som passerar mållinjen först efter ännu en lång utbrytning. I min värld har alla de andra cyklisterna som finns bakom mållinjen kört den korta sträckan, och jag känner mig som en vinnare efter 5 timmar och 44 minuter!

 

Eddy Merckx Gran Fondo
Utpumpad men mycket nöjd efter en ett helt ok dagsverke.

Jag kan verkligen rekommendera att åka ner till kontinenten och delta på ett större Gran Fondo här nere. Utmaningen jämfört med ett svenskt motionslopp är enorm. Förra helgen körde jag Växjötrampet, då låg vi tillsammans i en klunga under 135 km och spurtade i mål efter 3,5 timme. På ett kuperat Gran Fondo bildas det hela tiden nya konstellationer och grupper splittras när banan växlar mellan tekniska utförskörning, branta klättringar och sega slakmotor. Dessutom är de flesta vägarna avstängda för allmän trafik, eller i alla fall enkelriktade, vilket gör upplevelsen både säkrare och trevligare. Dessutom kostar det med svenska förhållande knappt någonting att anmäla sig. Långa banan på Eddy Merckx Gran Fondo kostar €30, och då ingår det pastaparty efter väl förättat värv.

Flygresa, hyrbil och boende behöver inte heller kosta mer än ett par, tre tusenlappar om ni är två eller flera som delar bil och boende, och jag kan lova dig att upplevelsen är långt mycket större än en klassisk tur på svenska landsvägar.  

 

Jag är just nu i Italien och har precis kommit tillbaka till hotellrummet efter en underbar men mycket tuff dag på cykeln. Såväl benen som huvudet värker lite grann, på det där sköna utmattade sättet, men var gör väl det när man haft en underbar dag på cykeln. Men vi tar det från början.

För några månader sedan fick jag en inbjudan till Eddy Merckx Gran Fondo vid Gardasjön i norra Italien. Det lät som en trevlig upplevelse och jag hoppade på. Loppet skulle vara drygt 130 km, så jag tyckte inte att det borde vara några problem. Flygbiljetter bokades och jag körde något längre motionslopp på hemmaplan för att förbereda mig för distansen.

I onsdags, två dagar innan avresa, berättar jag för några andra vänner om min planerade resa, varpå de, som tydligen varit vid Gardasjön tidigare, frågar om det inte är rätt kuperad banan då? Jag svarar att jag inte tror det, eftersom jag uppfattat det som att loppet går runt sjön. Men för att vara säker går jag ändå in och kollar på loppets hemsida… Aj då. Loppet går inte alls RUNT sjön, men det går i omgivningarna av sjön, och där är det kuperat. Inte mindre än 2879 höjdmeter ska avverkas fördelat på tre större klättringar och en lite mindre. Högsta punkten är 1309 möh. Lite haft panikartat kastar jag in ett backintervallpass under torsdagen, men om det egentligen spelar någon roll mer än mentalt tvivlar jag på.

 

Eddy Merckx Gran Fondo
2900 förväntansfulla cyklister väntar på start.

Idag så var det alltså dags. Klockan åtta rullade vi in i startfållan och bara ett par meter framför oss står Kannibalen själv, världens genom tiderna bästa cyklist – Eddy Merckx. Betydligt äldre, och framför allt rundare än när ha tog sina fantastiska 525 segrar under slutet av 60-talet och 70-talet, men det var ändå HAN. Lite starstruckvarning och gåshud, men en mycket häftig upplevelse. Målet fick väl ändå vara att komma före honom… Något som skulle visa sig inte bli så svårt.

Nedräkningen börjar och klockan 8.30 (nästan i alla fall, vi är ju trots allt vid Medelhavet, så några minuter senare var det nog) går starten. Vi ligger långt fram och bakom oss rullar 2900 cyklister iväg, alla på en gång. Första kilometerna går med masterstart och bilen kör onödigt ryckigt, även för oss som ligger bara några meter bakom den. De länge bak i klungan måste haft ett mindre h-lvete de första kilometrarna innan fältet släpptes iväg.

 

Eddy Mercks Gran Fondo
Idag är det något lättare att hålla Eddy Merckx hjul än det var under hans storhetsdagar för runt 40 år sedan.

När masterbilen lämnar oss och det blir ”fri fart” börjar det genast hända saker. Banan går lätt utför och det är lite medvind, och trots att min Garmin visar konstanta hastigheter över 50 km/h är jag bland de långsammaste runt omkring mig. Italienarna kan köra fort, och de verkar inte vara rädda för att krascha. Det är riktigt trångt på vägen och hastigheten är som sagt minst sagt hög. Riktigt långsammast är jag dock inte, för snart kommer jag ikapp en liten rund gubbe i gul jersey, en rygg jag sett tidigare – Eddy. Jag lägger mig lite bakom, njuter av stunden av att ligga på mästarens hjul, halar upp kameran och tar någon bild, och sedan kör jag om honom och lämnar honom bakom mig.

Första klättringen kommer efter en dryg mils körning, en mil som gått betydligt fortare än jag räknat med, och trots att jag nog inte varit under 40 km/h sedan bilen släppte fältet har jag nog blivit omkörd av minst 200 cyklister. I klättringen blir det dock betydligt lugnare tempo, och jag inser att den genomsnittlige Italienaren kör hårt på flacken, men väldigt lugnt uppför. Jag passerar flera cyklister som jag tidigare sett köra om mig, men redan efter 100 höjdmeter och ett par kilometer är klättringen slut och de sätter ny fart och lämnar fega mig bakom sig.

Tempot är återigen hög, men snart kommer vi in i nästa klättring, en lite mer ordentlig sådan. Efter 25 km är vi uppvärmda och de knappt 300 höjdmeterna på cirka 8 km känns trots allt helt ok, och efter den bjuds vi på en fin utförskörning innan en riktigt slakmota på närmare 5 km förbereder oss för vad som komma skall.

 

Ett lite annorlunda utbud i depåerna. Mycket kakor...
Ett lite annorlunda utbud i depåerna. Mycket kakor…

Inför den tredje klättringen bjuds vi på lite påfyllning i både vattenflaskor och magar. Här är det inga torra, släta bullar som serveras utan mackor, kakor och frukt. Jag gör ett kort stopp och fyller upp mina vattenflaskor inför klättringen. Slakmotan tidigare har fört oss upp genom en underbar dalgång där vi på ena sidan har haft vinodlingar och en forsande bäck. Den andra sidan har bjudit på en brant bergvägg. Men nu är det slut på vinet, och den lätta lutningen. Framför oss tornar berget upp sig och nästa stigning bjuder på 640 höjdmeter över en dryg mils cykling. Det är bara att lägga i den lättaste växeln och börja jobba sig uppför. En kilometer från toppen ligger nästa depå, och eftersom mina båda halvlitersflaskor redan är tomma igen, stannar jag för ännu en påfyllning, och testar även en marmeladmacka.

 

Eddy Merckx Gran Fondo
Selfie från styret på väg uppför.

Uförskörningen som vi bjuds på efter att vi passerat toppen är efterlängtad, men det ska snart visa sig att jag längtar lika mycket till att den ska ta slut. Lutningen känns extrem och pendlar oftast mellan 10-15% och hårnålarna avlöser varandra. Lite feg som jag är, i alla fall jämfört med mina racinggalan Italienska medcyklister, tycker jag att det räcker att hålla 60 km/h på rakorna och runt 30 genom hårnålarna. Inbromsningarna, den höga farten, och en viss anspänning i armarna gör att jag snart känner mig helt slut i både händer, armar och axlar. Men till slut är vi i alla fall nere och några kilometer flack körning väntar. Tempot börjar dras upp i klungan och jag hänger med bland de sista hjulen, då jag inte känner att jag har mer krafter i benen för stunden än att knappt hänga med. Tempot ökar hela tiden och snart får jag reda på varför. Vi börjar närma oss bandelningen och målgången för de som valt den kortare sträckan. Från vår klunga på cirka 25 cyklister är vi bara 8 stycken som viker höger, när de övriga vänder mot det hägrande målet. Vi åtta trampar dock vidare upp genom ännu en fantastisk dalgång, men tempot är nu betydligt lägre, och ingen säger någonting. Vi vet alla vad som är kvar. Loppets sista och definitivt tuffaste stigning upp till San Valentino. Framför oss har vi 1150 höjdmeter som ska klaras av under 15 km cykling. Ännu en gång stannar jag vid depån för att fylla upp vattenflaskorna, det går åt en hel del dricka eftersom termometern visar upp mot 30 grader och solen steker från en molnfri himmel.

Eddie Merckx Gran Fondo
Vyerna som bjöds kunde nästan mäta sig med de Småländska skogarna hemma ;-)

Nu är det dags, agnarna har redan sållats från vetet, nu ska de hårdaste av de hårda väljas ut. Klättringen pendlar konstant runt 10% den första milen, och trots att effektmätaren visar på 250-300 watt kommer jag inte upp i hastigheter mer än 8-10 km/h. Kilometerna känns oändligt långa, men den kraftiga lutningen gör i alla fall att höjdmätaren tickar på hyfsat snabbt. Målet för stigningen är ju trots allt 1305 möh, och det är den som jag siktar på. Exakt en timme efter att jag lämnade den förra depån kommer nästa depå. Det är bara 10 km mellan dem och min snitthastighet den senaste timmen är så långt ifrån den första milen man kan komma. En lång paus, med påfyllnad av alla tänkbara tankar, och även en tömning av blåsan, som nog mer var en undermedveten undanmanöver för att slippa hoppa upp på cykeln igen, då de mängder som svett som jag producerat de senaste timmarna knappast hade lämnat någon vätska kvar att släppa ut den vägen. Till slut fanns dock ingen återvändo, och de fem kvarvarande kilometrarna upp till passet och den vackra byn San Valentino lär inte bli flackar bara för att jag står kvar längre i depån.

Eddy Merckx Gran Fondo
Bara 100 meter kvar till depån, men det tog någon minut…

Upp på cykeln igen och börja trampa. Pausen har gjort benen lite piggare och lutningen är inte längre fullt lika brant, vilket gör att de mitt lidande uppför berget plötsligt är över. Min tanke från början var att stanna på toppen och fira att jag besegrat berget med att ta några fina utsiktsbilder, men utförskörningen kom så snabbt och plötsligt att det inte blev mycket av det. Nu rullar jag istället utför igen, genom ett landskap som känns som Sound of Music. Gröna böljande ängar, små bergsbyar som är precis så pittoreska som man kan önska, och naturligtvis en kyrka i mitten. Dessutom är vägen lagom brant och saknar de skarpa hårnålarna. Jag kan alltså rulla på i drygt 50 km/h och bara njuta av landskapet och känna mig nöjd över att de plågsamma klättringarna är över.

 

Eddy Merckx Gran Fondo
Några av de som gjorde mig sällskap under dagen.

Väl nere på normalnivån igen (ca 150-200 möh) ska det bara vara cirka 20 km kvar till målet, dessutom ska jag förlora ytterligare drygt 50 meter, så jag tänker att de ska blir en rätt lätt avslutning. Det ska dock visa sig att cykelguden inte riktigt håller med. Han har sett till att det blåser en stadig motvind, och den långa stigningen, tillsammans med en lång utförskörning har dragit ut fältet ordentligt och vi är bara några ensamma cyklister väl utspridda längs vägen. Jag kör ikapp någon, men känner att de är för långsamma för att det ska vara lönt att lägga sig på deras hjul, men efter en knapp mil kommer räddningen, en större klunga kommer ikapp mig och jag kan hänga på dem. De som låg i klungan var dock inte speciellt dragvilliga och av de cirka 20 stycken som ligger med är vi inte mer än 6-7 stycken som får göra jobbet längst fram. Men även om tempot är relativt moderat sliter vi rätt hårt i vinden därframme. GPS:en börjar nu närma sig de 135,2 km som det står i programbladet att loppet är och vid en korsning, där vi vänder upp och istället får vinden i ryggen ligger jag först i klungan och gör ett försök till en attack. Jag kör så hårt jag kan och får en lucka och tänker att nu ska jag klämma i de sista två kilometerna som är kvar enligt GPS:en. Över en bro och så passerar jag en skylt där det står en 4 på, men eftersom GPS:en redan har passerat 134 km tänker jag att den måste visa något annat. Benen trummar på, och blir allt stummare, GPS:en fortsätter räkan och jag passerar 135 km också enligt den. Då uppenbara sig nästa skylt… 3 km… och jag inser att antingen visar min GPS fel eller är loppet längre än den angivna distansen. Jag vänder mig om och kan inte se klungan bakom mig, och jag tänker att jag måste härda ut. Jag kan ju inte ge mig nu och falla tillbaka till dem igen, oavsett hur tunga benen känns just nu. Jag trampar på och ser snart 1 km skylten, och bakom mig ser jag nu även klungan, som börjar närma sig. Jag trycker till en sista gång, motvinden är nu tillbaka, men det finns alltid lite krafter kvar när målbanderollen börjar närma sig. Jag svänger runt en korsning och är så trött att jag inte ser det hägrande målet 100 meter framför mig utan håller på att köra in på fel väg och får runda en flaggvakt som nog undrar om jag borde få framföra en cykel egentligen, men jag håller undan för den jagande klungan och i min inre värd känner jag mig som Eddy Merckx som passerar mållinjen först efter ännu en lång utbrytning. I min värld har alla de andra cyklisterna som finns bakom mållinjen kört den korta sträckan, och jag känner mig som en vinnare efter 5 timmar och 44 minuter!

 

Eddy Merckx Gran Fondo
Utpumpad men mycket nöjd efter en ett helt ok dagsverke.

Jag kan verkligen rekommendera att åka ner till kontinenten och delta på ett större Gran Fondo här nere. Utmaningen jämfört med ett svenskt motionslopp är enorm. Förra helgen körde jag Växjötrampet, då låg vi tillsammans i en klunga under 135 km och spurtade i mål efter 3,5 timme. På ett kuperat Gran Fondo bildas det hela tiden nya konstellationer och grupper splittras när banan växlar mellan tekniska utförskörning, branta klättringar och sega slakmotor. Dessutom är de flesta vägarna avstängda för allmän trafik, eller i alla fall enkelriktade, vilket gör upplevelsen både säkrare och trevligare. Dessutom kostar det med svenska förhållande knappt någonting att anmäla sig. Långa banan på Eddy Merckx Gran Fondo kostar €30, och då ingår det pastaparty efter väl förättat värv.

Flygresa, hyrbil och boende behöver inte heller kosta mer än ett par, tre tusenlappar om ni är två eller flera som delar bil och boende, och jag kan lova dig att upplevelsen är långt mycket större än en klassisk tur på svenska landsvägar.  

 

Ett smutsigt jobb…

10 Feb 2014

Grand-CanyonSnön har försvunnit från skogarna kring Växjö igen, och även om inte de lokala Vasaloppsåkarna jublar direkt så gör i alla fall vi cyklister det… den enes bröd osv…

De snöfria stigarna gjorde att jag äntligen fick chansen att testa vår senaste testcykel under lite vettiga förhållanden… Ett varv inomhus på redaktionen säger inte så mycket om hojens egenskaper…

Testcykeln är en Canyon Grand Canyon CF SLX, en 29″ hardtail med kolfiber på de flesta ställen. En riktigt trevlig bekantskap. Efter att mest ha kört runt i en timme och känt på cykel under lite olika förhållanden kan jag konstatera att man får mycket fart för kronorna om du väljer att investera i den här. Däremot får du inte mycket material… cykeln väger in på ynka 9,20 kg, en vikt som en del landsvägscyklar som har svårt att matcha. Men det ska också erkännas att att det lättar ordentligt i plånboken också. Räkna med att tömma den på närmare 40 000 kronor om du vill åka så här lätt i sommar.

Den låga vikten, de stora hjulen tillsammans med lätta fälgar gör att cykeln klättrar över det mesta i din väg och framför allt är den en fröjd att trampa när det går uppför. Något som jag dessutom la märke till var vilket underbart fäste som Continental XKing däcken gav. Trots att det var riktigt blött och halt i skogen så svek de mig inte en enda gång.

Som den kritiska testcyklist som jag är satt jag också och försökte hitta något som var negativt med den här cykeln, och utöver prislappen, som säkert skrämmer iväg en del, oavsett hur bra cykeln är, så fick jag verkligen fundera. Ända tills jag började trycka på riktigt ordentligt på en mindre stig med en hel del sten och rötter. Först då upplevde jag nackdelen med den lätta och styva ramen, den blir också lite stötig. Men det är en nackdel som jag kan ta när jag flyger fram över rötterna.

En betydligt mer utförlig test av cykeln kommer i nästa nummer av Allt om MTB som kommer i butik den 11 mars.

Grand-CanyonSnön har försvunnit från skogarna kring Växjö igen, och även om inte de lokala Vasaloppsåkarna jublar direkt så gör i alla fall vi cyklister det… den enes bröd osv…

De snöfria stigarna gjorde att jag äntligen fick chansen att testa vår senaste testcykel under lite vettiga förhållanden… Ett varv inomhus på redaktionen säger inte så mycket om hojens egenskaper…

Testcykeln är en Canyon Grand Canyon CF SLX, en 29″ hardtail med kolfiber på de flesta ställen. En riktigt trevlig bekantskap. Efter att mest ha kört runt i en timme och känt på cykel under lite olika förhållanden kan jag konstatera att man får mycket fart för kronorna om du väljer att investera i den här. Däremot får du inte mycket material… cykeln väger in på ynka 9,20 kg, en vikt som en del landsvägscyklar som har svårt att matcha. Men det ska också erkännas att att det lättar ordentligt i plånboken också. Räkna med att tömma den på närmare 40 000 kronor om du vill åka så här lätt i sommar.

Den låga vikten, de stora hjulen tillsammans med lätta fälgar gör att cykeln klättrar över det mesta i din väg och framför allt är den en fröjd att trampa när det går uppför. Något som jag dessutom la märke till var vilket underbart fäste som Continental XKing däcken gav. Trots att det var riktigt blött och halt i skogen så svek de mig inte en enda gång.

Som den kritiska testcyklist som jag är satt jag också och försökte hitta något som var negativt med den här cykeln, och utöver prislappen, som säkert skrämmer iväg en del, oavsett hur bra cykeln är, så fick jag verkligen fundera. Ända tills jag började trycka på riktigt ordentligt på en mindre stig med en hel del sten och rötter. Först då upplevde jag nackdelen med den lätta och styva ramen, den blir också lite stötig. Men det är en nackdel som jag kan ta när jag flyger fram över rötterna.

En betydligt mer utförlig test av cykeln kommer i nästa nummer av Allt om MTB som kommer i butik den 11 mars.

På besök hos Trek

24 Sep 2013

Igår var vi och hälsade på hos Trek i Halmstad där de har sitt Sverigekontor. Marknadsansvariga Fredrik och Johan visade hela sortimentet från coola retrocyklar med (konst)läderhandtag och cykelkorg till supervassa racers och fulldämpade 29:or. Vi fick också chansen att prova en liten del av Treks sortiment av elcyklar, och känna på skillnaden mellan Bionics och Boschs system, samt varför bak- eller mittmonterad elmotor är att föredra framför en som sitter i framhjulet.

Senare i veckan kommer det ett mer ingående reportage på vanlig nyhetsplats om vad vi faktiskt fick se och vad Trek erbjuder inför nästa säsong.

Igår var vi och hälsade på hos Trek i Halmstad där de har sitt Sverigekontor. Marknadsansvariga Fredrik och Johan visade hela sortimentet från coola retrocyklar med (konst)läderhandtag och cykelkorg till supervassa racers och fulldämpade 29:or. Vi fick också chansen att prova en liten del av Treks sortiment av elcyklar, och känna på skillnaden mellan Bionics och Boschs system, samt varför bak- eller mittmonterad elmotor är att föredra framför en som sitter i framhjulet.

Senare i veckan kommer det ett mer ingående reportage på vanlig nyhetsplats om vad vi faktiskt fick se och vad Trek erbjuder inför nästa säsong.

Nytestad

19 Sep 2013

Idag har jag spenderat i princip hela dagen i Göteborg, eller närmare bestämt hos Mattias på Aktivitus. Där har min kropp fått utstå den ena prövningen efter den andra. Allt från blodprover till diverse tester på såväl löpband som testcyklar. I nästa nummer av Svenska Cycling Plus kommer du att få läsa vad Mattias kom fram till, men framför allt kommer vi att titta närmare på vad man kan testa och vilken nytta man kan ha av att veta maxpuls, fatmax, VO2 max och så vidare.

En sak är säker, som gammal löpare som funnit njutningen i cyklingen under de senaste åren så konstaterar Mattias att det finns mycket potential i den här kroppen som bara väntar på att komma ut. Med samma puls som syran börjar göra sig påmind på testcykeln promenerar jag fortfarande bara på löpbandet… men till våren, då jäklar ska jag ha lärt mig cykla också…

Idag har jag spenderat i princip hela dagen i Göteborg, eller närmare bestämt hos Mattias på Aktivitus. Där har min kropp fått utstå den ena prövningen efter den andra. Allt från blodprover till diverse tester på såväl löpband som testcyklar. I nästa nummer av Svenska Cycling Plus kommer du att få läsa vad Mattias kom fram till, men framför allt kommer vi att titta närmare på vad man kan testa och vilken nytta man kan ha av att veta maxpuls, fatmax, VO2 max och så vidare.

En sak är säker, som gammal löpare som funnit njutningen i cyklingen under de senaste åren så konstaterar Mattias att det finns mycket potential i den här kroppen som bara väntar på att komma ut. Med samma puls som syran börjar göra sig påmind på testcykeln promenerar jag fortfarande bara på löpbandet… men till våren, då jäklar ska jag ha lärt mig cykla också…

Slut på semestern – dags att göra ett nytt nummer

7 Aug 2013

Semestern är en härlig tid!

Tid för vänner, släkt, sol, bad och njutning.

I det sistnämnda kan man ju lägga in mycket, för min del handlar det om resande och uppleva nya saker, men också träning och en och annan pilsner.

Våren och försommaren var en hektisk tid på redaktionen, dels gjorde vi flera nummer av Cycling Plus, men under våren har vi också snickrat ihop två nummer av vår nya tidning Allt Om MTB, varav det senaste finns ute i butikerna några veckor till.

Även om jag har haft semester så har det varit fantastiskt roligt att kolla mailen och läsa all positiv respons som vi fått på dessa tidningar. Just nu väntar vi in försäljningssiffrorna på det senaste numret av Allt Om MTB för att sedan ta beslut på framtiden för denna tidning. Att den kommer att fortsätta i någon form står väl redan klart, men vill du att den ska komma ut i fler nummer så se till att berätta om den för dina cyklande vänner (och även andra för den delen) och se till att så många som möjligt köper den. Höga försäljningssiffror = fler nummer nästa år. Det är så mina chefer räknar.

Semestern avslutade för min del i helgen som gick. Och vilken avslutning det blev. Jag och en kompis drog till Brännö i Göteborgs södra skärgård för att se till att vi skulle bli riktigt trötta. Vi hade anmält oss till extremsporttävlingen Öloppet. För er som bara cyklar och inte känner till Öloppet kan jag berätta att det inte finns en pedal eller cykel nära. Öloppet handlar om en så kallad swimrun-tävling. Man springer över öarna i skärgården, bitvis över klipphällar och i stening terräng, bitvis på grusstigar eller över ängar. När ön tar slut kastar man sig i vattnet, med skorna på, och simmar över till nästa ö, där löpningen fortsätter i våtdräkt, simmössa och simglasögon.

Totalt mäter hela tävlingen 36,5 km varav drygt 4,8 km är simning. Vår förhoppning var att klara av utmaningen runt 5 timmar, men då hade vi inte räknat med att det skulle vara över 25 grader varmt (ganska hett om man springer i svart våtdräkt) och blåsa 10-12 m/s, vilket ställde till det dels i löpningen, men framför allt i simningen. Den tuffaste simpassagen närmast havet var drygt 300 meter lång och vinden låg precis rakt emot oss. Vågorna gick höga och hade det inte varit för att det var tävling och säkerhetsbåtarna var många hade jag aldrig hoppat i ens för ett bad.

Till slut nådde vi dock målet på Donsö efter 5 timmar 41 minuter och 29 sekunder som 22:a av totalt knappt 200 startande lag.

Nu är jag som sagt tillbaka på kontoret, med lite värkande ben, och har börjat sammanställa nästa nummer av Svenska Cycling Plus, som skall komma ut i butik i slutet av augusti. Mer om det kommer jag att berätta i ett inlägg inom kort. Men redan nu kan jag avslöja att vi provkört några riktigt vassa cyklar, samma hojjar som proffsen använder under Touren. De går faktiskt att köpa, i alla fall om du har en väl tilltagen plånbok. Vi har också träffat några intressanta personer som vi intervjuat… vilka får du veta inom kort.

Vi ses!

/Daniel

Semestern är en härlig tid!

Tid för vänner, släkt, sol, bad och njutning.

I det sistnämnda kan man ju lägga in mycket, för min del handlar det om resande och uppleva nya saker, men också träning och en och annan pilsner.

Våren och försommaren var en hektisk tid på redaktionen, dels gjorde vi flera nummer av Cycling Plus, men under våren har vi också snickrat ihop två nummer av vår nya tidning Allt Om MTB, varav det senaste finns ute i butikerna några veckor till.

Även om jag har haft semester så har det varit fantastiskt roligt att kolla mailen och läsa all positiv respons som vi fått på dessa tidningar. Just nu väntar vi in försäljningssiffrorna på det senaste numret av Allt Om MTB för att sedan ta beslut på framtiden för denna tidning. Att den kommer att fortsätta i någon form står väl redan klart, men vill du att den ska komma ut i fler nummer så se till att berätta om den för dina cyklande vänner (och även andra för den delen) och se till att så många som möjligt köper den. Höga försäljningssiffror = fler nummer nästa år. Det är så mina chefer räknar.

Semestern avslutade för min del i helgen som gick. Och vilken avslutning det blev. Jag och en kompis drog till Brännö i Göteborgs södra skärgård för att se till att vi skulle bli riktigt trötta. Vi hade anmält oss till extremsporttävlingen Öloppet. För er som bara cyklar och inte känner till Öloppet kan jag berätta att det inte finns en pedal eller cykel nära. Öloppet handlar om en så kallad swimrun-tävling. Man springer över öarna i skärgården, bitvis över klipphällar och i stening terräng, bitvis på grusstigar eller över ängar. När ön tar slut kastar man sig i vattnet, med skorna på, och simmar över till nästa ö, där löpningen fortsätter i våtdräkt, simmössa och simglasögon.

Totalt mäter hela tävlingen 36,5 km varav drygt 4,8 km är simning. Vår förhoppning var att klara av utmaningen runt 5 timmar, men då hade vi inte räknat med att det skulle vara över 25 grader varmt (ganska hett om man springer i svart våtdräkt) och blåsa 10-12 m/s, vilket ställde till det dels i löpningen, men framför allt i simningen. Den tuffaste simpassagen närmast havet var drygt 300 meter lång och vinden låg precis rakt emot oss. Vågorna gick höga och hade det inte varit för att det var tävling och säkerhetsbåtarna var många hade jag aldrig hoppat i ens för ett bad.

Till slut nådde vi dock målet på Donsö efter 5 timmar 41 minuter och 29 sekunder som 22:a av totalt knappt 200 startande lag.

Nu är jag som sagt tillbaka på kontoret, med lite värkande ben, och har börjat sammanställa nästa nummer av Svenska Cycling Plus, som skall komma ut i butik i slutet av augusti. Mer om det kommer jag att berätta i ett inlägg inom kort. Men redan nu kan jag avslöja att vi provkört några riktigt vassa cyklar, samma hojjar som proffsen använder under Touren. De går faktiskt att köpa, i alla fall om du har en väl tilltagen plånbok. Vi har också träffat några intressanta personer som vi intervjuat… vilka får du veta inom kort.

Vi ses!

/Daniel